Att sex är något hemligt, eller i alla fall hemligare än många andra mycket personliga händelser i våra privatliv, är ingen radikal upptäckt. Ett exempel är att det ses som mer legitimt att diskutera traumatiska upplevelser, i stil med separationer eller ångest, i offentliga sammanhang, jämfört med ett icke tillfredställande sexliv. Nu är det lyckligtvis inte så att vi aldrig pratar sex, för det gör vi. Men absolut inte med vem som helst, och det är sällan man tar sex på allvar, kan jag tycka.
Istället är det som om att bra sex är en bonus, och dåligt sex något man kan få räkna med. Vi pratar heller inte om de större orsakerna till dåligt sex, jämfört med hur vi exempelvis pratar om större orsaker till att många unga människor idag mår sämre. Sex är något som av någon anledning kopplats bort från samhället, vilket känns lite ironiskt om vi tittar på Sverige. Landet där riksdagen (den viktigaste demokratiska institution vi har), redan 1955, uttalade att sex är en fråga som angår oss alla, angår vår välfärd! Jag tänker förstås på lagen om att alla unga människor ska prata sex på skoltid. Vi fick obligatorisk sexualupplysning, som även om den inte fungerar överallt är en fantastisk och hyfsat unik reform, över femtio år senare.
Det finns fler bevis i vår politiska historia på när vi tagit fasta på att sex och samhälle hör ihop. Avkriminaliseringen av homosexualitet (1944) och rätten till abort (1975), är två exempel, bland många. De är finfina bevis på att sex är något vi måste prata om i offentligheten, vare sig vi vill eller inte. Alternativet vore en olycklig och farlig tystnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar