fredag 12 oktober 2007

Hur svårt kan det vara?

Har tänkt mycket på det Olga Persson (som arbetar på Team för våldtagna kvinnor) pratade om i programmet i onsdags, och som jag och Sandra pratade mer om i Kvällspasset igår: Många som utsätts för en våldtäkt pratar inte om det som ett övergrepp, utan något som hänt, som de inte ville skulle hända. De har haft sex och det kändes inte bra ”men det var ingen våldtäkt”.

Ett sådant citat kan lätt misstolkas, om man är på det illvilliga humöret. Man skulle kunna säga, genom att ge orden den betydelsen, att eftersom de som utsatts inte själva säger att det var en våldtäkt, då var det helt okej och bara lite otur. Inget kunde vara mer fel. Man måste nämligen ta hänsyn till makt, exempelvis makten att formulera sig, och makten att erkänna inför sig själv vad som har hänt, genom att sätta ord på det, utan att totalt pajja ihop psykiskt.

En våldtäkt är antagligen det värsta som hänt en i livet, vad gäller ens kropp och sexualitet. Att berätta allt om det, i detalj, för helt okända människor – polisen, kvinnojouren, åklagaren, försvarsadvokaterna och ibland medierna är oerhört svårt. För att test på hur svårt det är fick jag tips om en liten övning:

Sätt dig bredvid en helt okänd människa i skolan, på universitetet, på bussen eller nästa gång du är på konferens. Be om att få berätta en sak. Berätta sedan, i minsta detalj, allt om det bästa minnet av sex du kan komma på. Hur kände du, vad hade du på dig, hur smakade det?

Var också beredd på att kunna bevisa att det har hänt, när den/de som du hade sexet med säger att din berättelse är lögn. Tänk på att kunna svara på vilka andra du har haft sex med, vad ni brukade göra och hur mycket du dricker. Skicka sen lite kopior av dina snuskigaste sparade favorit-sms till lokaltidningen. Fixar du det?

Jag har inte vågat testa själv, och jag är rätt säker på att jag inte kommer testa. Och då har jag ändå övat i TV och radio i snart två månader.

torsdag 11 oktober 2007

Dunka dunka och analsex

Årets mesta "över gränsen" är, ohotat, Frida Muranius. Ni vet, hon som spelade in en låt om hårda engångsligg, på bred skånska. När jag själv hörde Dunka Mig Gul och Blå först gången jublade jag inombords. Hur kan man inte göra det, när någon vågar köra ut en så ocensurerad skildring av ett icke-normativt sätt att ligga på?

Frida Muranius visste antagligen inte hur hårt bevakade kvinnors sexualitet är, när hon laddade upp Dunka på sin MySpace, eller så är hon bara helt sjukt bra på att inte bry sig. Över gränsen var det i alla fall, och många debattörer var snabbt framme och lekte gränspolis. De flesta menade att Muranius inte visste sitt eget bästa. Man pratade över hennes huvud.

Jag är ledsen att gnälla, men tror man på demokrati och människors självständighet, får man liksom tåla att alla inte delar ens världsbild. Nu har Muranius i och för sig tydligen sagt att låten inte handlar om henne, utan en kompis, men vad spelar det för roll? Som jag tjatat om tidigare - våra sexuella gränser, och vad vi blir kåta av och inte, är olika.

Tänker att det här handlar om samma sak som tjejer och analsex. Titt som tätt kommer det höga debattvågor om hur farligt och hemskt det är, samtidigt som det är helt självklart att unga bögar och bikillar har analsex. För killarna är det inte farligt utan mest bra och fint. Någon mer än jag som tycker att det inte hänger ihop? Vore bättre om vi kunde kolla på verkligheten, och se att en del människor gillar analsex, oavsett om de är hetero, bög, tjej, göteborgare, eller någon annan märklig kategori. Samtidigt finns det folk som inte gillar analsex, oavsett vem eller vad de är.

Givetvis handlar det om att "analsex" är över gränsen, i många sammanhang. Varför kan vi prata länge om, men det känns som slöseri med tid, när vi istället skulle kunna lära ut säkert analsex till dem som är intresserade.

onsdag 10 oktober 2007

Vart ska gränsen gå?

Gränser är ett stort och komplicerat ämne, som det går att ösa mycket ur. Tur då att alltid smarta Sandra gräver djupare i sin krönika!

Dock, att testa gränser för sin sexualitet behöver inte vara väldigt dramatiskt, trots de stora orden. Det kan också handla om att helt enkelt göra något nytt. Till exempel ha sex med en annan person, ha oralsex eller ha sex med någon av samma kön. Oavsett så handlar det om att i praktiken kliva över en gräns. Det kan kännas tryggt, och då flyttar man sina gränser, det kan kännas oskönt, och då vet man mer om vart ens gränser går.

Tyvärr verkar folk på allvar tycka att man inte har rätt att flytta tillbaka sina gränser när man vill, eller flytta fram dem om det passar bra, just där och då. När ens rätt till gränser kränks på det sättet är vi inte långt från övergrepp. Inte okej.

Över gränsen

I program 4, som handlade om makt, hamnade jag (tillsammans med Robin och Anderz) på erotikmuseum i Köpenhamn. I en monter hittade vi en så kallad "real doll", en mycket naturtrogen docka, utförd som naken kvinna med särade läppar. En produktutveckling av den uppblåsbara barbaran. (Eller hette det verkligen det? Hjälp någon.) Här kände jag att jag faktiskt var tvungen att dra en gräns.

Jag blev rädd för real doll. Den såg så kall och hård och samtidigt hjälplös ut, på den där röda kudden i glasmontern. Samtidigt vet jag att det finns människor som tycker att real doll är genomtrevlig, och gärna utforskar sin sexualitet med hjälp av en. Och jag känner mig dum för att jag indirekt fördömer en annan persons njutning.

Och här landar vi i det fina i kråksången - man behöver inte tycka om samma saker, sådant som person A blir vrålkåt av är för person B avskyvärt. Så ska det vara. Däremot kan vi inte stämpla andra som psykon bara för att deras kåthet tar sig andra uttryck. Det viktiga är (och det kan vi inte tjata nog om) att veta vart man drar sina linjer, och varför. Kvällens program handlar om gränser.

måndag 8 oktober 2007

Hårror

Tänkte lite mer på det här med hår. Tänkte på Britney Spears. Det är en person jag aldrig har träffat, och med största sannolikhet aldrig kommer träffa. Ändå har jag en rad tydligt formulerade åsikter om henne. Om hennes musik (andra plattan är den starkaste), om hennes moderskap (hon verkar behöva lite stöd, men det är det många som behöver), och om hennes hår.

I vintras rakade Spears av sig allt hår på huvudet. Det blev en världsnyhet, pratad, tyckt om och psykologiserad. Spears var i emotionell kris, sa man. Spears förstörde sin karriär, sa man. För en fucking frisyr? Frågade någon vad jag tyckte blev svaret "Hon har aldrig varit hetare!" Men som sagt, de flesta tyckte något annat.

Kvinnor ska nämligen ha hår på huvudet, i vår västerländska kultur. Långt eller kort, blont eller rött, lockat eller rakt, spelar ingen roll. Har hon inget hår, är hon - ve och fasa - lesbisk. Och i vår kultur ska man vara hetero. Jag misstänker att det egentligen var där skon klämde för alla åsiktsmaskiner i nöjesjournalistiken.

Nu tror jag inte att Spears är flata, jag bryr mig inte heller. Men hatet mot hennes vinterfrisyr är bara illa dold homofobi, det sättet man just då valde att dissa Spears. Nu senast rackade man ner på hennes vikt. Man menade att hon var tjock. Huruvida hon är det eller inte är verkligen skit samma. Det sorgliga är att nästa gång är det något annat. Hennes sexliv var det ett tag sedan folk hatade, om jag inte missat något.

Som sagt, jag känner inte Britney Spears. Men i mitt liv har jag mött jag vet inte hur många kvinnor som har samma erfarenheter. Och precis som man lägger skulden på Spears när man ska racka ner på henne, har de jag mött blivit skuldbelagda av sin omgivning. Över en frisyr. Härlig värld.